Catch him if you can

Islam: den innovativa religionen

Haha. Det är inte riktigt det här man förväntar sig när man går in på ett division fyra-fotbollslags gästbok. Ett propagandainlägg för islam. Jag säger då det: muslimerna är sjukt uppfinningsrika. Det här sättet att sprida sin religion måste vara ju vara helt nytt. Amatöridrottsföreningars gästböcker. Jag säger då det, jag.

Saker jag avskyr, del fyra

Folk som skjuter raketer flera dagar innan Nyårsafton.

Frågor på det?

T9 och prioriteringar

Ordet "blogg" finns inte med på Sony Ericssons T9, märkte jag alldeles nyss. Men klassikern, "dubbelfitta", finns med. Det visste ni säkert. Men hur prioriterar de där Sony Ericssonarna egentligen? Helt fel, iallafall.

(och ja, jag skulle tipsa om min egen blogg i ett sms)

Beauty

Sådana där moderniteter som skönhetsoperationer är överskattade, det är mycket bättre att köra på the good old casual style om man inte riktigt är nöjd med sitt utseende. Som den här killen, till exempel. Fashion håller på att flytta in hos honom, kan man lugnt säga.

Kändisbloggare!

Det kan jag numera kalla mig. Kändisbloggare. Känns bra. Jag är right up there med Schulman, Blondinbella och allt vad de heter. Det är dem och jag. Jag och dem. Känns fint. Bakgrunden till mitt nya epitet? Aight, här kommer den:

I torsdags eller fredags eller vadfan det var (har ingen koll på dagarna på lovet fan. Annandagen var det iallafall) besökte jag Sveriges framsida, tillika Rikets Enda Stad, Göteborg. Väl där, när jag satt på Burger King och avnjöt una hamburgesa, kom en man fram till mig. Han var väl runt 30-40 år gammal. Kom fram och sa "God jul och gott nytt år grabbar!". Tack detsamma, sa jag. Sedan tittade han på mig. Såg häpen ut. Imponerad, på något sätt. Som om han mött Gud. Lite så var det väl kanske. Iallafall: "Jag känner igen dig", sa han. Och jag blev glad och lite stolt över vad jag uppnått under bloggens korta livstid. Samtidigt känner jag en sjuk prestationsångest: jag måste fortsätta skriva bra. Måste fortsätta locka besökare. Måste fixa sponsorer och skit. It's a hard life, liksom.

Att mannen hade ett par trasiga glasögon, en sliten jacka och frågade om jag hade en femma efter han sagt att han kände igen mig förtäljer inte historien.

FRÅGETECKEN

Alltså vem fan är ansvarig för grafiken på Aftonbladet? Det där kan vara det fulaste jag någonsin sett. Och det ska ni veta, jag har sett en hel del i mina dagar. Hähä. Frågetecknet: seriöst. Oproportionerligt och ihoptryckt. Fult och jävligt. Visst är det frågetecknet det fulaste ni någonsin sett? Usch och fy och blä.

Rekordvarm mössa? Vadfan. Guiness rekordbok nästa. Men det står ingenting om hur varm mössan egentligen är eller hur varm den tidigare rekordmössan var. Jag tycker att Sportbladet utelämnar viktig information från artikeln. Det borde de sluta med, genast. För sådant vill man ju gärna veta, menar jag.

Årets låt: plats ett

Dopparedagen! Som ni har längtat. Efter det här inlägget. För nu ska jag utse årets låt. Alla kategorier. Det finaste priset en låt kan få, faktiskt. Cut the crap, here goes:

Plats ett: Port O'Brien - Fisherman's Son

Den här låten upptäckte jag när jag blev medlem på Spotify. Oktober eller november. Utan att överdriva: det är en av de vackraste låtar jag någonsin hört. Sanslöst jävla skitbra. Årets låt, alltså. Grattis!

Bubblare på listan (utan inbördes ordning):

Nickel Eye - Back From Exile
The Last Shadow Puppets - The Age of the Understatement
Nordpolen - Vem Har Sagt (årets svenska låt!)
Kaiser Chiefs - Never Miss A Beat
Fleet Foxes - White Winter Hymnal
Coldplay - Viva la Vida
Glasvegas - Daddy's Gone
Conor Oberst - Sausalito
MGMT - Kids

Årets absolut-inte-årets låt:

Hela Metallicas nya album, vad fan det nu hette.
The Fratellis patetiskt dåliga andraalbum "Here We Stand".
Katy Perry - I Kissed A Girl

Sexiga Lasse?

"Många" kommer nog bli besviken på sin julklapp i år.

Aftonbladet tror på tomten

Den här bilden finns på Aftonbladet. De frågar "tomten" om hur man hittar julkänslan, tydligen. Men! Tomten finns ju inte. Har ingen berättat det för Aftonbladets medarbetare? Är de efterblivna och underutvecklade och kvar i barndomen allihop, kanske? Har inte deras föräldrar berättat det? Sover Dolly Parton på rygg?

Frågorna är många, svaren allt för få.

Årets låt: plats två

Ibland ser man ett bandnamn och tänker ungefär: fan vad ballt. Man älskar namnet. Namnet får en att lyssna på musiken. Gillar man den också, ja då jävlar. Så var det för mig när jag upptäckte Los Campesinos! Ja, de har faktiskt ett utropstecken efter sitt bandnamn. Bara en sån grej.

Plats två: Los Campesinos! - Death to Los Campesinos!

Definitivt årets bästa poplåt 2008. Så medryckande, så catchig, så bra. Och att ha de här textraderna är definitivt inget minus:
I swap the bruising for a bumping sensation
I'll be ctrl-alt-deleting your face with no reservations

Motherfucking awesome!

Självdisciplinen sjunker

Jag är en dålig människa. En mycket dålig människa, faktiskt. Jo. Såhär är det. För några veckor sedan, i slutet av november, köpte jag en chokladkalender. Som jag brukar göra varje år. För att räkna ner dagarna, ni vet. Fram tills nu har jag varit extremt disciplinerad med öppningen. En lucka per dag, varken mer eller mindre. Men nu: kalendern är slut. Chokladbitarna är gone with the wind. Finito. Puts väck. Och det är den 23:e december. Knappt det, ens en gång.

Jag hatar mig själv för det här. Att jag inte kunde låta bli de sista innan det egentligen var dags. Tidigare har jag, under dystra stunder, tittat uppåt mot väggen där chokladkalendern hänger (hängde) och beundrat den. Blivit imponerad av mig själv för att jag inte öppnat för många luckor. Känt mig lite bättre än vad jag kanske egentligen var. Det var en fin känsla, det där.

Sådana känslor kommer inte tillbaka. Inte i år, iallafall.

Dagens samma mamma

Årets låt: plats tre

Det finns låtar som man bara blir kär i direkt. Utan att man behöver lyssna två eller tre eller hundra gånger. Det räcker med en. Årets låt på den fronten var helt klart den här.

Plats tre: Guillemots - Kriss Kross

Jag vet inte riktigt vad det är, men "beatet" är helt fantastiskt bra. Galet medryckande och fint. Bättre än såhär blir det sällan. Väldigt sällan, faktiskt. Videon är rätt tråkig dock, men det kan vi ju bortse ifrån.

Bannerbyte

Oh yeah, ser ni vilken fin banner jag har fått? Eller fått och fått. Här får man fan ingenting. Trots att det snart är jul. Jag har gjort den själv. Fin som jag-vet-inte-vad - jag vet.

Skulle härmed också vilja tacka min kära vän Sebastian för att han hjälpt mig att få in bannern här på bloggen. Det borde alla mina läsare också göra. Gå in på Sebastians blogg och säg till honom att han gjort det bra. Genast!

Dagens samma mamma

Jag hatar det här jävla landet

Ja, det gör jag faktiskt. Fy för fan. Jag ska berätta hur jag kommit till denna insikt:

Var och tränade förut. Gick bra. Sen, när jag skulle cykla hem, då jävlar tog mitt hat mot Sverige fart. För jag bestämde mig för att cykla om Willys för att ladda mitt jävla kontantkort. Så det gjorde jag minsann. Inga problem så långt. När jag skulle cykla hem från Willys dock, så trampade jag på den här vägen som går parallellt med järnvägen, förbi det där stallet ni vet. Ni vet inte. Anyway. Där: herrejävlagud vad det blåste och regnade och jävlades. Och det var sådant här svinigt regn som knappt syns eller hörs men som man blir så jävla blöt av. Små vattendroppar liksom, som tränger igenom minsta lilla klädesplagg innan man hinner reagera.

När jag kom hem var jag dyngblöt och trött och redo att lämna Sverige för något bättre, varmare land.

Årets låt: plats fyra

Zack de la Rocha. Mannen, myten, legenden. Eller nåt. I väntan på att RAtM ska få ihop ett nytt album bildade han One Day as a Lion med Jon Theodore från Mars Volta. Och fyfan vad bra det blev.

Plats fyra: One Day as a Lion - Wild International (klickbar den här med, hähä)

Alltså Zacks musik är så jävla awesome. Det är precis sådana här texter och låtar som får en att vilja bli kommunist.

Spotify

Åh, jag älskar Spotify. Lyssnat hela dagen. Hittat en hel del nya fina band, faktiskt. Men! Det var inte det jag ville säga. Det är såhär: jag har en invite kvar till programmet. Vill du ha den? Klart du vill. Första kommentaren på det här inlägget får den, så hit it.

Hoppas bara att någon läser det här. Annars skulle det se jävligt löjligt ut. Så det så.

Comeback + årets låt: plats fem

Yah, jag ska börja blogga igen. Efter en liten paus, sådär. Kände mig utbränd efter allt intensivt skrivande. Men nu: back on track. Vi får väl se hur länge det varar. Heh.

Men vi kör. Ni vet, nu när året börjar lida mot sitt slut är det ju populärt att utvärdera det. Ranka saker. Vad som varit bra eller dåligt eller mittemellan. Listor och sånt. Så, jag vill inte vara sämre. Jag ger er härmed årets fem bästa låtar. Rangordnade och klara. Ska ni lyssna på fem låtar från det här året är det de här fem. En låt per dag (låtsas att det här inlägget skrivs på lördagen) fram till och med julafton. På julafton ger jag er den bästa låten - vilket givetvis kommer räknas som årets julklapp.

Plats fem: Glasvegas - Flowers & Football Tops (klickbar, yes sir)

Ett av årets mest hypade band. Fullt så bra som kritiken säger är de väl inte, men den här låten är fantastisk. Texten är helt fantastisk om än dyster och dialekten är otroligt behaglig. Är det en låt du ska gråta till från år 2008 så är det helt klart Flowers & Football Tops.

Montage?!?!?!

Åfan. Det är ett montage alltså. Jag som trodde att hon såg ut sådär på riktigt. Att hon satt i sitt hem och tittade på TV med en tänd brasa bredvid sig. Myste. Mådde bra. Övade på svingen. Samtidigt som hon gjorde en yogaövning eller tre.

Men jag hade väl fel då.