Julen har flyttat in

Jajamen, det har den. Iallafall på min skola. Iallafall i ett fönster. För där stod den i all sin prakt, adventsljusstaken, när jag skulle gå hem i fredags och lyste upp vår tillvaro och fick oss att känna att, ja, snart är julen här. Men den stod där helt ensam. Och samtidigt som jag tyckte att det var trevligt att vi fått lite julstämning på skolan, så tyckte jag också att det var tråkigt för den vackra ljusstaken att få stå där helt ensam och lysa. Inte fanns det någon ljusstake i de andra fönstrena minsann, nej nej.

Vi får väl se om den har fått sällskap när jag kommer dit imorgon. Annars blir det jag som går till rektorn och klagar. Så det så.

Saker jag avskyr, del två

Du är på väg hem från skolan. Du cyklar, som du alltid gör. För att vara snäll mot miljön. Eller för att du inte har körkort eller bil eller något bättre. Och du cyklar och cyklar och trampar och trampar för att komma fram snabbare. Du närmare dig det annalkande övergångsstället allt fortare. Trycker lite hårdare och lite snabbare på cykelpedalerna. I ögonvrån ser du en bil som kör rätt långsamt men snart är framme vid samma övergångsställe som du är en bit ifrån. Så du saktar ner. Bromsar. Slutar trampa så frenetiskt. Vill släppa över bilen så den slipper stanna för dig och starta igen. Miljövän som du är.

Du är en bit ifrån övergångsstället när bilen kommer fram. Inte jättelångt, men en bit. En bit som bör duga för att bilen ska köra på och inte stanna. Som du vill. Men det gör den inte. För bilföraren är någon jävla PK-kärring som ska vara överdrivet snäll och som stannar ändå. Fast du inte vill det. Fast du har en bra bit kvar. Medan du cyklar över tänker du "KÖR FÖR FA-AN" för dig själv. Och sedan ger du bilföraren en arg blick och ökar farten och intensiteten i trampandet igen.

Hälsotantssamtal

Idag var jag på något hälsosamtal under (eller efter, egentligen) idrottslektionen. Ganska meningslöst. För där satt jag och nickade och jakade och mm:ade och höll med om allt medan hälsotanten berättade vad jag skulle göra och inte göra. Hon insisterade på att jag minsann skulle gå och lägga mig senast klockan 23.00. Egentligen ville jag bara gå därifrån och duscha och göra något roligare, så jag satt och försökte få det överstökat. Ville inte diskutera någonting. Svarade kort på frågorna. Hade en tävling med mig själv om flest mm:ningar i rad. Kom upp till fyra-fem stycken innan jag var tvungen att säga något.

Sedan blev dock hälsotanten vänligare. För precis innan jag skulle gå ändrade hon att jag skulle gå och lägga mig senast 23.00 till 23.30 och jag tackade och bockade och gick ut och duschade. Gud vilka snälla hälsotanter det finns, tänkte jag.

Jag får vara uppe en hel halvtimme längre innan hon kommer och tvingar mig i säng. Det här är en stor dag i mitt liv, det ska jag erkänna.

Gårdagens, dagens, och alla dagars låttips

Jag är kär. I en låt. Ni kommer också bli det, nu när ni äntligen får chansen att lyssna. Nu när jag, allas er idol och guds gåva till mänskligheten, tipsar er om den. Buga och bocka och var glada och så vidare.

Martin Mutumba. Freestyle.

Here goes.

Så somnar jag nu för tiden

Brukar gå och lägga mig alldeles för sent. Brukar inte somna direkt. För jag är inte trött, egentligen. Men jag måste gå och lägga mig för att inte bli för trött dagen efter. Vilket jag blir ändå.

Anyway. Nu har jag kommit på hur jag ska göra. Jag lägger mig och spelar Everybody's Golf på ett gammalt PSP. Fett skönt spel, för övrigt. Det är ett golfspel med tecknade gubbar, för er som inte visste det. Sen: Jag spelar. Swingar klubban. Puttar. Missar. Gör bogey eller par eller birdie. Eagle eller albatross. Hole-in-one, om jag har tur.

När jag förlorar blir jag arg. Och jag tänker för mig själv: "JÄVLA SKITSPEL". Undviker att skrika. Sprattlar och sparkar lite med benen. Kastar iväg spelet en bit. Allt sker ljudlöst. Såklart. Ingen i huset vaknar. Hoppas jag, iallafall. Jag spelar om igen.

Till slut vinner jag. Jag blir glad, samtidigt som jag blivit trött efter allt ljudlöst skrikande och sprattlande och sparkande och kastande. Så trött att jag somnar.

Det kom ett mystiskt mail...

Vågar jag öppna? Tror nog fan inte det. Men han verkar ju onekligen trevlig, den där Abdallah. Att han ger mig en så personlig hälsning som "Hej från Abdallah" säger väl allt om hans välvillighet. Jag måste nog öppna ändå. Någon gång.

Återkommer kanske.

Vuxenpoäng IGEN!

Idag när jag gick - GICK - hem från skolan inkasserade jag en eller ett par vuxenpoäng till, tro det eller ej. Jag motstod nämligen den oerhörda frestelsen att, istället för att gå på gång- och cykelbanan, gå på den där kanten som skiljer vägen från gångbanan. Är inte hundra på vad det kallas, men jag tog, snäll som jag är, en bild på vad jag menar. Så att inte alla mina älskade bloggläsare börjar undra, menar jag.
Och när jag gick där, på gångbanan alltså, och förstod hur vuxen och duktig jag varit såg jag barn som var på väg ifrån sin skola, de var kanske sju-åtta år, kanske mer, kanske mindre. Och de gick på den där vägavskiljaren och jag tänkte för mig själv att "herregud så omogna ni är" och sedan, lite brutalare, "väx upp för i helvete". För ett ögonblick kände jag mig som en kung, som härskaren över hela världen. Som en sann förebild för alla världens omogna barn.

Så jag ökade min stegfrekvens. Ville visa att jag minsann är en man att se upp till (betona gärna ordet man när ni läser den meningen). Att jag har någonstans att ta vägen här i livet. Att jag inte är en omogen jävla unge som går på vägavskiljaren.

För det är jag inte längre.

Det bor en mystisk kvinna i mina högtalare

Ja. Det här är riktigt läskigt. Ibland när jag har på mina högtalare utan att lyssna på musik eller se på film eller något annat så kommer det röster ur dem. Det är oftast eller alltid en kvinna, ingen man. Hon pratar inte svenska. Ibland pratar hon något språk som låter östeuropeiskt. Nu senast pratade kvinnan norska. Hon pratar oerhört stelt och konstigt och det är inte många ord jag förstår. Inte några alls, faktiskt. Den språkbegåvning jag är till trots.

Vem är hon? Vad vill hon mig? Frågorna är många, svaren få. Alldeles för få. Och ibland när jag är som räddast blundar jag och sträcker mig mot powerknappen på högtalarna och trycker snabbt och hoppas att hon inte blir arg. Att hon inte våldsgästar mitt hem inatt. Att det här inte är det sista blogginlägget jag har möjlighet att skriva.

Det här skrämmer skiten ur mig. På riktigt.

Jonas Björkman Superstar

Det här är ett av tidernas roligaste utbrott. Inte för att Björkman blir arg på domaren, absolut inte, utan på grund av ordvalet. Han skriker inte "fan" eller "helvete" eller något sådant som vanliga människor gör när de blir förbannade på sig själva eller på domaren. Nej, Jonas Björkman är bättre än så. Att tala om för domaren att han gjort fel, det gör han istället med klass. Som en riktig ambassadör för tennisen.

Han skriker "LUUUUUUUUUDER" och det är så fantastiskt briljant på alla sätt att det är värt ett eget blogginlägg. Jonas Björkman har för alltid min respekt.

(se utbrottet)

Vuxenpoängen rullar in

Jag tror att jag börjar bli vuxen. De senaste dagarna har jag slutat äta vitt bröd och börjat äta sådant här mörkt, nyttigt ni vet. Och jag tycker att det smakar godare än det vita. Är jag konstig? Borde jag skaffa villa och Volvo och hund och fru och allt det där? Byta efternamn till Svensson? Nu? Genast? Nja.

Snart börjar jag väl dricka te också. Usch och fy.

Minne från barndomen, eller nåt

Idag satt jag i bamba (matsalen på icke-västkustska) och åt. Det var fisk, för övrigt. Ingen höjdare. Men det var inte det jag ville berätta här, nej nej. För när jag satt där och dels åt min fisk men framförallt drack mitt vatten så märkte jag något som jag inte märkt på flera år: det där jävla numret i botten på varje glas! Egentligen, vad är det för något? Det väckte i vilket fall som helst några förskräckliga minnen från min tid som ung. Ja, jag har faktiskt också varit ung.

Iallafall. När jag gick i nollan eller ettan eller tvåan, kanske allihop, så var det ingen höjdare att gå till matsalen alltså. Knappast dagens höjdpunkt. För där gick man, eller gick och gick, först ställdes alla upp två och två i raka, närmast pedantiska, led, och sedan ställde sig läraren framför hela gruppen och sa att "nu ska man kunna höra en knappnål falla". För så tyst skulle det minsann vara, annars skulle ingen få gå till matsalen och vi skulle få gå hungriga hela dagen. Så det så.

Och sedan satte vi oss och åt och drack och åt lite till (nåja), och ibland tog man lite för mycket på tallriken men man fick inte gå ifrån matsalen om man inte hade ätit upp, för då kom det en mycket elak och arg och krigslysten bambatant och läxade upp en. Rejält.

Fast det fanns en sak som var väldigt bra med matstunderna. Åtminstone ibland. För om man fick ett högt nummer på sitt glas, om man fick ett högre än sina bordskamrater, ja, då var man kung för dagen. Fick man "15" kunde man skryta om att då fick man köra moppe och fick man "12" då fick man kanske se den nya biofilmen. Numret motsvarade någon slags fantasiålder som man hade under en lunch.

Oh, those were the days...

Dagens citat...

hannah säger:
asså hur kan lars vara 10 när 90talet började?
hannah säger:
ofta han föddes 1910!

Någon har inte alla chips i chipspåsen...

Sanningens Ögonblick

Såg Sanningens Ögonblick från igår precis. Alltså, det programmet är verkligen fantastiskt. Inte bara på grund av att de ens får folk att ställa upp i skiten, nej nej. Att folk tittar på det, det övergår mitt förstånd. Varje program är precis likadant. Exakt. På pricken. Såhär går det till:

1. Pontus Gårdinger ställer en fråga. Publiken skrattar lite åt hur Kanal 5 vågar vara så fräcka att fråga något sådant.

2. Kameran flyttas till den tävlande. Han eller hon öppnar munnen och gapar förskräckt som om de tänkte att "hur kan de vara så fräcka?" när det i själva verket är de själva som ställt upp.

3. Återigen flyttas kameran, den här gången till deltagarens anhöriga. Här någon gång går domedagsmusiken igång. Man ser hur svetten rinner längs föräldrarnas eller vännernas panna, hur de sväljer (se bild) och hur oroliga de ser ut - "det kan väl inte ha hänt?". Fast alla frågorna, utom möjligtvis någon i början, är alltid sanna. Alltid.

Så går varje fråga till. Sedan svarar deltagaren oftast rätt men ibland fel, publiken applåderar och Gårdinger säger att "de applåderar nog åt att du svarade rätt och inte för vad du gjort" och deltagaren svarar med ett blygsamt leende eller en liten nick. Sedan upprepas samma procedur. Igen. Och igen.

All those days...

Alltså nu får det fan vara slut på det här. Ni vet, för några veckor sedan var det kanelbullens dag. I veckan var det någon jävla Gustaf Adolf-bakelses dag. Idag är det Fars Dag. Och på fredag, den 14:e november, då är det tydligen OSTKAKANS DAG. Det läste jag nämligen i ett reklamblad från Coop nyss.

Min spontana reaktion var ungefär: OSTKAKANS DAG?!
VAD I HELVETE SKA OSTKAKORNA MED EN DAG TILL?!

Irriterande ICA-kärringar

Var på ICA nyss. Skulle köpa en (otroligt fantasilöst, jag vet) chokladask till min far dagen till ära. Det var oerhört långa köer. Gladeligen ställde jag mig dock i en och väntade och väntade och kom inte en jävla meter längre fram. Till min förtjusning ser jag att en kvinna går och öppnar en till kassa, och smart som jag är går jag mot den istället för att sprida ut köerna lite. Kvinnan som stått bakom mig i kön är dock snabbare, och hon bokstavligen springer bort till den nya kassan vilket gör att hon kommer före mig i kön fast hon egentligen var efter.

Jag som trodde att man brukade hålla samma plats i den nya kön när det öppnas en ny kassa. Att det var någon form av oskriven regel.

Och sedan tittar hon på mig med en typisk "jag är en kärring mitt inne i min medelålderskris som har varit på ICA oftare än vad du har"-blick. Överlägsen och arrogant. Förfan. Jag förlorade två viktiga minuter av mitt liv när du kom före mig i kön. Se lite medlidande ut åtminstone.

Saker jag avskyr, del ett

Du har varit och gymmat. Du är fullständigt utmattad. Du går in i omklädningsrummet och där sätter du dig med nedböjt huvud, alldeles matt i armarna och benen och resten av kroppen och tänker för dig själv att, fan, det här gjorde jag bra. Du hör någon sätta sig bredvid dig. För att vara artig flyttar du försiktigt dina saker lite närmare dig själv och lite längre bort från vem-det-nu-är som satt sig bredvid dig. Du vet inte vem det är än, du är alldeles för trött för att titta upp.

Du sitter där en stund och tänker inte mer på den saken. Plötsligt ser du en stor röv i ögonvrån, bara någon meter från ditt ansikte. Du tittar upp och ser att personen som satt sig bredvid dig är en man, 60+. Och nu står han där, med röven nästan upptryckt i ditt ansikte. Han plockar lugnt och sansat omkring sina saker, hänger upp kläderna som han ska ta på sig efter duschen på krokarna och sedan - sedan - tar han upp sin handduk. Du har då haft röven i ansiktet i drygt en minut.

Kraften att påpeka gubbens snuskighet har du dock inte. Du är alldeles för trött för det också. Men du tänker för dig själv: JAG VILL INTE SE DIN ÄCKLIGA RÖV EN METER FRÅN MITT ANSIKTE DIN JÄVLA NAKEN JANNE-WANNABE.

Sedan sjunker du ner med huvudet igen och tänker inte mer på det. Förrän det händer nästa gång.

Lars Eriksson

Det bästa som Idol någonsin haft att erbjuda fick igår lämna tävlingen. Och det var det bästa som kunde hända. För Lars Erikssons musik, hans egna musik, är allt som Idol inte är. Den har en mening. Den glöms inte bort en månad efter man lyssnat på den, som man glömmer bort Idoldeltagarna framåt januari. För han har något unikt, en talang, ett sätt att uttrycka sig på som väldigt få svenska musiker har.

Han är allt som Idol vill vara, men inte kan vara. Tror ni mig inte? Lyssna på Lars MySpace-sida. Bli förälskade. Mmmmhmmmm.

First day of the my life

Jag orkar inte presentera mig. Kanske kommer det i framtiden, antagligen inte. Kanske orkar jag fortsätta skriva i den här bloggen mer än ett inlägg, antagligen inte. Vi får väl helt enkelt se.

Gick nyss in på aftonbladet.se. Sveriges bästa tidning, åtminstone enligt dem själva. Jag möts av den här artikeln, och genast suckar jag högt och är nära att trycka på krysset i hörnet men hejdar mig när jag läser den första meningen. " ^^<3 lol – så uttrycker man en massa glädje och kärlek genom mobil och dator."

OK, jag har några saker att invända:

• VEM I HELVETE SKRIVER "^^<3 lol"?
  
• VEMFAN ANVÄNDER LOL SOM "LOTS OF LOVE"?
• VEM ANVÄNDER "^^" FÖR ATT UTTRYCKA ATT MAN ÄR JÄTTEGLAD?

Svar: Ingen. Ingen. Ingen igen.

Då fick vi det överstökat. Det är vi mot dem nu, glöm inte det. Vi mot dem. Och de jävlarna ska inte få vinna.