Vuxenpoäng IGEN!

Idag när jag gick - GICK - hem från skolan inkasserade jag en eller ett par vuxenpoäng till, tro det eller ej. Jag motstod nämligen den oerhörda frestelsen att, istället för att gå på gång- och cykelbanan, gå på den där kanten som skiljer vägen från gångbanan. Är inte hundra på vad det kallas, men jag tog, snäll som jag är, en bild på vad jag menar. Så att inte alla mina älskade bloggläsare börjar undra, menar jag.
Och när jag gick där, på gångbanan alltså, och förstod hur vuxen och duktig jag varit såg jag barn som var på väg ifrån sin skola, de var kanske sju-åtta år, kanske mer, kanske mindre. Och de gick på den där vägavskiljaren och jag tänkte för mig själv att "herregud så omogna ni är" och sedan, lite brutalare, "väx upp för i helvete". För ett ögonblick kände jag mig som en kung, som härskaren över hela världen. Som en sann förebild för alla världens omogna barn.

Så jag ökade min stegfrekvens. Ville visa att jag minsann är en man att se upp till (betona gärna ordet man när ni läser den meningen). Att jag har någonstans att ta vägen här i livet. Att jag inte är en omogen jävla unge som går på vägavskiljaren.

För det är jag inte längre.