Sanningens Ögonblick

Såg Sanningens Ögonblick från igår precis. Alltså, det programmet är verkligen fantastiskt. Inte bara på grund av att de ens får folk att ställa upp i skiten, nej nej. Att folk tittar på det, det övergår mitt förstånd. Varje program är precis likadant. Exakt. På pricken. Såhär går det till:

1. Pontus Gårdinger ställer en fråga. Publiken skrattar lite åt hur Kanal 5 vågar vara så fräcka att fråga något sådant.

2. Kameran flyttas till den tävlande. Han eller hon öppnar munnen och gapar förskräckt som om de tänkte att "hur kan de vara så fräcka?" när det i själva verket är de själva som ställt upp.

3. Återigen flyttas kameran, den här gången till deltagarens anhöriga. Här någon gång går domedagsmusiken igång. Man ser hur svetten rinner längs föräldrarnas eller vännernas panna, hur de sväljer (se bild) och hur oroliga de ser ut - "det kan väl inte ha hänt?". Fast alla frågorna, utom möjligtvis någon i början, är alltid sanna. Alltid.

Så går varje fråga till. Sedan svarar deltagaren oftast rätt men ibland fel, publiken applåderar och Gårdinger säger att "de applåderar nog åt att du svarade rätt och inte för vad du gjort" och deltagaren svarar med ett blygsamt leende eller en liten nick. Sedan upprepas samma procedur. Igen. Och igen.